Läsardiskussion: "Klart att föräldrarna känner misstro"
.Är det den svenska skolan som har för låga förväntningar på barnen? Rektorn i Järvaskolan menade det, i förra veckans artikel.
Förra veckans artikel om rektorn Helya Riazat och hennes sätt att involvera föräldrarna i Järva väckte livlig debatt på Facebook. Frågan ställs på sin spets: hur får vi familjer och myndigheter att sluta misstro varandra?
Artikeln om Helya Riazat satte igång diskussionen.
Tack för responsen! Det var många som ville diskutera förra helgens artikel, där en friskolerektor i Järva kritiserade svenska skolor för att misslyckas med att inkludera föräldrarna.
Flera läsare ville lyfta fram föräldrarnas eget ansvar och skyldighet att engagera sig i sina barns framtid.
“Bakgrund i klansamhällen”
”Jag bor själv i ett utsatt område, och har barn som gått/går i skolan där. Föräldraengagemanget var på en mycket låg nivå och många gånger var de direkt negativa till verksamheten”, skrev en pappa. Han menade att föräldrarnas misstro också kunde bero på en bakgrund i klansamhällen.
Han fick ett skarpt svar från en lärare på Järvaskolan:
“Goda skäl för misstro”
”Att människor är misstänksamma mot myndigheter är inte konstigt efter alla outredda mord, coronakatastrofen som skördat mest offer på Järvafältet och därtill dåliga skolor. De har ingen anledning att ha tilltro till myndigheter som misstror dem och tillhandahåller sämre allt”.
Pappan returnerade att det var ”smått patetiskt” att lägga skulden på majoritetssamhället:
“Miljarder har spenderats”
”Det satsas 50 procent mer resurser på skolan i dessa områden jämfört med skolorna i övriga kommunen, och mångmiljardbelopp har spenderats på integrationssatsningar, men problemen bara växer”.
Läraren i Järva höll fast i sin poäng:
”Självklart vill alla föräldrar sina barn väl men blir man inbjuden med armbågen till skolledare och lärare som redan i tilltalet har en negativ och anklagande ton kommer man inte. Svårare än så är det inte.”
“Fastnar i det förflutna”
En pensionär i Enskede, som själv kommit som flykting och som jobbat i 40 år med barn och ungdomar i utsatta områden, pekar på ett annat slags hinder:
”Flyktingföräldrar har lämnat och förlorat mycket, många lever i sorg, saknad och intensiv nostalgi. De blir fixerade vid det förflutna och orkar inte vända sig mot nuet, vilket kan få svåra konsekvenser för barnen som får växa upp vind för våg, utan det stöd som varje barn och ung person behöver”, skriver hon i ett mejl.
“Vi vill samarbeta”
Vid ett pappakafé i Husby i förra veckan efterlyste flera föräldrar ett bättre samarbete mellan myndigheterna och föräldrarna. Från båda sidor kan det finnas fördomar, misstro och rädsla, framhöll diskussionsledaren.
– Varför kan inte polisen gripa de som stör och skrämmer? Vi vill ta vårt ansvar som föräldrar. Men vi är också rädda och behöver uppbackning. Vad kan ni erbjuda för att vi ska kunna lösa det här tillsammans, undrade en av papporna. LÄS MER om pappa-kaféet här.
En före detta stadsdelsdirektör kommenterar i facebook-tråden:
“En enorm resurs”
“Föräldrarna kan vara en enorm resurs för skolan. Säkert 90 % hatar allt som förstör deras barns skolgång. Om skolan jobbar systematiskt med att informera och mobilisera föräldrarna så kan personalen tillsammans med föräldrarna bilda en väldigt stark organisation mot oordning, bus, skolk och kriminalitet.”
Flera läsarbrev hyllar rektorn Helya Riazat:
“Det var otroligt upplyftande att läsa om rektorn Helya Riazat och hennes verksamhet. Hoppas hon får positiv feedback inte bara från elever, föräldrar utan också samhälls- och politiskt ansvariga i hennes närområde. Och att det sprids vidare runtom i Stockholms län hur bra och duktig hon med team är – vilka metoder den använder”, skriver en läsare på Östermalm.
“Brist på höga förväntningar”
Och en mamma i Sollentuna mailar:
“Jag vill återkoppla på artikeln om Järvaskolan. Jag blev så himla glad! Ju mer som förmedlas av den typen desto mer positivism sprider sig. Det som göds växer”, skriver Sollentuna-mamman och fortsätter:
“Jag har påtalat bristen på höga förväntningar på de flesta av mina barns skolor, både i Sollentuna och Umeå. Skolor i etniskt svenska områden. Det handlar i grund och botten om att tro på sig själv och sina medmänniskor - att vi alla kan det vi vill och ännu mer”,
PETTER BECKMAN