Borde vi prata mer om hudfärg i skolan? “People of color” väcker debatt

Är det okej att elever bildar föreningar som lyfter fram hudfärgen? Eller blir det bara onödigt polariserat att prata om ras? Förra veckans artikel om "People of color" har väckt debatt. Vi vill gärna höra era åsikter. Var med och diskutera!

Edda Manga, forskare på Månkulturellt Centrum i Botkyrka ser det som naturligt att ungdomar organiserar sig mot exkludering och diskriminering som baseras på ras. FOTO: Mångkulturellt Centrum

Förra veckans artikel, om ”People of color-föreningen” som startats på Anna Whitlocks gymnasium på Kungsholmen, väckte en våg av ilska på högernationalistiska sajter.

”Rasistiskt att prata om hudfärg", menade många av de som kommenterade.

Syftet med föreningen är att få fler elever från förorterna med annan bakgrund än svensk att känna sig välkomna på skolan.

LÄS MER: Förortselever startar omstridd skolförening på Kungsholmen

Det hjälpte inte att eleverna i artikeln underströk att alla som vill jobba för mångkultur och inkludering är välkomna, oavsett bakgrund.

”Som pappa till barn från Afrika förfäras jag. Jag begriper inte syftet alls såvida det inte handlar om att elda på vänsterns påhittade rasism.” ”Fixeringen vid rasbegreppet befäster idén om det samma. Varför inte prova med att sluta prata om ras”, löd några av kommentarerna på nättidningen Nyheter Idag, som snabbt plockade upp nyheten.

Väcker namnet People of color onödiga motsättningar till liv?

Edda Manga, idéhistoriker vid Mångkulturellt centrum i Botkyrka, tycker inte det.

Förra veckan startade vi en artikelserie om kulturkrockar i skolan. Läs mer på stockholmdirekt.se

Att elever som känner sig exkluderade bygger ett ”vi” och kämpar för jämlikhet är bara normal politik, anser hon.

– Det är inte konstigt eleverna utgår från de egenskaper som de upplever används som exkluderingsgrund mot dem. Det är så kvinnor, homosexuella och arbetare har gjort genom historien.

– Och man kan inte komma ifrån att människor blir marginaliserade utifrån hudfärg i Sverige idag. Rasism försvinner inte bara för att man låter bli att prata om ras, säger Edda Manga.

Det uppstår en arg motreaktion, att bara ”ena sidan” får prata om ras, medan det anses rasistiskt om majoritetssvenskar gör det. Vad tänker du om det?

– Nazisters och radikalnationalisters politik, liksom vardagsrasismen, handlar ändå om ras, även om vissa döljer det bakom andra ord. Det här är ett sätt att synliggöra det.

Men är det inte snarare kulturkrocken mellan förort och innerstad som skapar maktskillnader på skolorna, snarare än ras och hudfärg?

– Rasism handlar aldrig bara om utseende och kroppsliga attribut, det har alltid handlat om kulturella och moraliska egenskaper som tillskrivs ”de andra”. Rasism är framförallt en distributionsprincip för resurser i samhället.

Så du ser inga risker med att lyfta fram hudfärgen i föreningsnamnet?

– Det är klart det finns problem och risker med alla slags benämningar, när det gäller vilka man inkluderar och exkluderar. Det är viktigt att man reflekterar kring det. Som jag förstår det har eleverna i den här föreningen en ganska öppen definition av vilka som får vara med i föreningen vilket är bra.

– Det ultimata är att vi har ett demokratiskt samhälle där grupper inte är stängda mot varandra och där det kan finnas ett flöde emellan, säger Edda Manga.

"Svenskar blir också nedtryckta"

I vår artikelserie har vi också intervjuat Johan som kände sig nedtryckt under högstadieåren och menar att det berodde på han svenska bakgrund.

En mamma i söderort som hör av sig till #EttSthlm lyfter fram att elever med svensk bakgrund också kan känna sig nedtryckta på skolor i förorten, där elever med utländsk bakgrund är i majoritet.

– Man måste skildra hur det här upplevs från båda håll, menar hon.

– Jag håller med om att rasism mot invandrare är ett problem och jag förstår att förortselever kan känna sig diskriminerade i innerstan. Men om man alltid bara tar upp att det är synd om den ena gruppen, men inte lyssnar på den andra, då kommer man skapa ännu mer ilska och polarisering, säger hon.

PETTER BECKMAN

LÄS OCKSÅ: Johan och Lovisa i Upplands Väsby: “Jobbigt att alltid vara i minoritet”

VAD TYCKER DU?

Hur ska elever med olika bakgrund kunna funka tillsammans i Stockholms gymnasier?

Skriv till oss på info@ettsthlm.se eller kommentera på vår facebook.

#EttSthlm är ett initiativ som handlar om att få fler att prata med varandra utanför den egna bubblan.

Vi tar upp ämnen som lätt fastnar i polarisering, och där vi behöver prata över "vi-och-dom"-gränserna på nya sätt.

Vad tycker du om artikelns tema? Behöver elever med annan bakgrund organisera sig i egna föreningar, eller finns det andra, bättre sätt? Var med och diskutera!

EttSthlm har startats av DirektPress i samarbete med SL och Svenska Bostäder och med stöd av Vinnova. Journalistiken är oberoende. Läs mer på www.ettsthlm.se